Fransk film vs amerikansk

Amelie från Montmartre.

Fransmän kan inte göra film. Det bara är så (förutom taxifilmerna).

Tyckte den här var jobbig tills det var ungefär en kvart kvar, då det kom en gråtscen och man för första gången kunde se en normal människa bakom Amelie. Och då vändes min värld upp och ned. För genast kände jag väldigt starkt för filmen. Av en scen. Och det kändes som att det hade varit värt att genomlida nästan 2 timmars skit innan det. Fast sen om jag skulle se den igen skulle jag aldrig orka vänta. Och skulle troligtvis inte beröras av den scenen lika mycket igen. Det var förvåningen i den väldigt vridna filmen som gjorde scenen. Men man får inse faktum, man kan inte hålla uppe en 2 timmars film på en bra scen som berör. Så tyvärr Amelie, du åker ner i papperskorgen.

Ungefär totala motsatsen hittade vi i Date Night. Ni vet amerikansk komedi.. och den här har dom lyckats twista så mycket i att den faktiskt blir underhållande. Lätt att följa, behöver inte använda sin egna hjärna överhuvudtaget, roligt på andras sjuka bekostnad. Amerikansk helt enkelt. Men värd att ses, det måste jag nog säga att den är, ytterligare en sån där chillfilm att kolla på när man inte orkar bry sig..