Lyssnade igenom Carl Noréns album Owls som jag hade höga förväntningar på. Det borde jag inte haft. Första spåret Tired Of Running gjorde mig riktigt rädd (dock är part two som är sista spåret helt ok) men som tur var blev det bättre. Dock inte så bra som det känns att det kunde blivit. Mest är det väldigt väldigt sega ballader. Vackra ja, men jag vill höra Carls underbara raspiga röst som inte kommer fram i dom.. Och ska jag vara negativ så blir dom lite tråkiga. MEN, det finns en del helt ok spår. Det är bara det att det mest känns som ett hopplock av låtar som inte riktigt har varit tillräckligt bra för Sugarplum men som kom fram i Carls soloprojekt. Vet inte om det är så men det är känslan jag får.
Så nja. Använd din röst på rätt sätt och gör nåt lite mer intressantare, kan fortfarande vara lugnt och vackert men något intressantare så är jag fast. Texterna är riktigt bra men jag vill ha nåt jag fastnar för i musiken. Tills dess blir det nog mest Sugarplum Fairy för mig när det gäller de två yngsta i Norénskaran.
En av de bättre låtarna med samma namn som albumet, Owls.
Riktigt dålig kvalite på ljudet dock.
Fortfarande är den akustiska versionen av Going Out Tonight det klart bästa han har gjort enligt mig. Den är underbar och just nu hoppas jag att de bättre av de nya låtarna blir bättre med tiden.
Fortfarande är den akustiska versionen av Going Out Tonight det klart bästa han har gjort enligt mig. Den är underbar och just nu hoppas jag att de bättre av de nya låtarna blir bättre med tiden.
Men the Anger då, hur kan man inte gilla den?
SvaraRadera