Vet inte hur seg jag är med att lyssna på Ludwig Bell's album "Jag har försökt förklara" men har ju hur redan skrivit om tre av elva låtar från albumet om jag inte minns fel (Jag är en idiot, Silvertejp och Kärlek slutar alltid med bråk) som förövrigt är riktigt bra. Kan inte säga att resten av låtarna inte följer samma Bell-mönster. Några lågmälda som "Spela kula" och några bara glada som han gör så bra som "Stockholm blues" som snabbt blev en favorit. Visste inte riktigt vad jag tyckte om dom korta instrumentala styckena Blomstertid 1 och 2 men tror att jag tycker om det lilla lugnande avbrottet i albumet som 1an gör. Tror det kan behövas för att man inte ska bli allt för uppskruvad.
Ludwig Bell – Jag har försökt förklara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar